”Vill inte vara otrevlig men skulle du kunna prata lite lägre när du hjälper andra?” säger jag försiktigt. ”Prata lite lägre?” säger bibliotekarien. ”Ja, dämpa ljudnivån lite?” svarar jag. Hon förstod inte riktigt hur hon skulle kunna göra det. Jag gav henne förslag på att hon skulle kunna viska. Jag fick ett hånskratt av henne och ett ”Viska? Ja, jag kan försöka”. Jag går tillbaks och sätter mig igen, ”härligt, äntligen lite tystnad” tänker jag. Men hon var inte klar. Hon kommer tillbaks till mig och hänvisar mig till två andra salar om jag vill ha det lite tystare. Jag förklarar att det är fullt där. ”Jaha” säger hon och menar att där finns det inga informationsdiskar. Som om det skulle vara problemet. Jag förklarar att jag inte tycker jag borde behöva flytta för att få det tyst och att det räcker med att hon bara dämpar ljudnivån. Det är väl inte ologiskt? Hon försvarar sig själv ”Tycker du det?” (en fråga som inte vill ha något svar) ”Fast du jobbar inte här”. Som att yrket inte tillåter dem att prata lägre. Jag svarar att ”fast alla kan ju dämpa ljudnivån”. Hon går därifrån och säger ”Mm, men sal 4 och 5 finns det om du vill ha det tyst” bara för att få sista ordet.


Förlåt kära bibliotekarie! Det var inte meningen att trampa på dina tår eller ditt revir. Hoppas att du inte blev sårad och hoppas jag inte förstörde din dag. Vilken snällis jag är ibland, varför fick jag dåligt samvete nu liksom? Jag vill ju bara vara på den mest harmoniska platsen som ligger mig nära hjärtat och skriva på min tenta. Nu kommer jag troligen få hela biblioteksamhället på mig! Kanske ska ge henne min mandarin som en peace-offering?