Jag har ju haft ett litet beef med Tele2 eller deras får Frank, eller jag vet inte längre vem jag är arg på längre jag är så förvirrad. Just nu lägger jag skulden på Frank. Ni har säkert läst min Set Frank Free kampanj på bloggen, den är ju världskänd trots ingen ännu anslutit sig. Jag hade en irritation/ett hat som grundade sig i rädsla mot Frank. Detta har nu utvecklats till att jag har börjat fundera på hur jag kan gå vidare i mitt liv utan att leva i denna ständiga rädsla av att veta att risken att jag kan träffa på honom är alltid närvarande. Jag tycker det är tråkigt att Frank ska påverka förhållandet mellan mig och Tele2. 


Min taktik som jag tillämpade för att försöka få bort Frank från företaget gick inte så bra. Jag försökte hota med en uppsägning av mitt kontantkort, vilket är som att sätta kniven under strupen på mig, jag är student och utan Comviq Kompis kan jag lika gärna sätta mig i en grotta och måla naglarna i havsblått. Den taktiken gick ju åt Sherwoodskogen. Tele2 svarade "Det är tråkigt att läsa att du inte vill ha ditt Comviq kontantkort pga vår reklam. För att säga upp slutar du bara tanka på". De visste att det bara var ett tomt hot, de vet att mitt Comviq kontantkort är som Bengt Magnusson och hans mörka röst, jag är ingenting utan den!


Sedan skrev de en sak som fick mig att bli tårögd och fick mig att överväga om jag bara ska släppa allt och möta dem helvägs, för det är ju verkligen "tele2:s way or the highway" som gäller här. De skrev en mening som liknade en kärleksförklaring, de skrev "Vi hoppas dock givetvis att du väljer att stanna som kund hos oss". Då kom jag på att hela denna kampanj handlade om att jag känner mig bortglömd, bortprioriterad och så obetydligt. De kan inte bara säga att de vill att jag ska stanna de måste ju visa det också. Så i ett sista försök blottade jag mina känslor i en tweet till Tele2 "Ok, ska fundera på det. Det känns bara som att Frank är viktigare än mig som kund. Alla reklamer handlar om HONOM, what about ME?" Jag väntar fortfarande på svar.


Jag njuter av det som kanske är de sista dagarna med mitt Comviq kontantkort...okej där var jag dramatisk, jag har troligtvis kvar mitt kontantkort...men om Tele2 läser det här så kommer jag nog säga upp det om ni inte med omedelbar verkan låter Frank hoppa i hagen fri från era löjliga slogans. (Jag måste ju vara smart, de kanske läser det här, de får ju inte tro att jag surrender liksom ;). Don't worry, I've got this all under control!)

Kära kungafamilj,

Jag vill också ha ett bröllop sponsrat av skattebetalare och resa jorden runt.

Jag vill också bo i ett slott och ha pengar i en sedelbunt. Får jag kanske en plats i denna monarki om jag låtsas att Brunei är en demokrati?

Nej, det kommer säkert inte att gå, de kommer att upptäcka att mina blodådror inte är blå....

Men varför inte det? Jag skulle vara en god representant, jag kan prata svenska, spanska och engelska galant. Dessutom kan jag vinka väldigt elegant.

Jag kanske kan gifta in mig i familjen och bli monark? Om Prins Carl Philip går med på ”dating with knark”.

Jag skulle vara en omtyckt prinsessa och inte sätta klona på varenda skattekrona, utan i solidaritet skulle jag försöka använda de för att skapa en bättre planet.

Ingen prinsesskrona kommer jag att bära med stolthet när jag vet att diamanterna kan lindra världens sorgsenhet.

Jag skulle vara en utmärkt representant för Sverige, ett land som är stolt vapenexportör och fredsambassadör. Så snälla kungen, förvandla mig till en Bernadotte, jag vill också ha ett bananskal att glida på och gärna tre slott.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om ballader som bör bannlysas för de skapar förvirring hos personer med brustna hjärtan och fördröjer även en läkningsprocess som drabbar oss vänner som måste fungera som deras stöd under denna jobbiga period. Jag är trött på att ständigt ha en axel som är blöt och snorig på grund av massa skit ballader! Jag lägger all skuld på balladerna det är de som förstärker den här ”tycker synd om mig själv” känslan! Sedan har jag ju en konspirationsteori om de som skriver ballader, jag tror att de är lovewreckers. Därför känner jag ett ansvar att klargöra dessa låtar som är destruktiva för våra vänner med brustna hjärtan och som följaktligen även påverkar oss med blöta snoriga axlar.

Det finns en låt som är en typisk Lugna Favoriter låt (kan tilläggas att denna radiokanal är de brustna hjärtans fiende) som stör mig så oerhört mycket när den spelas men som sätter sig på hjärnan. Detta är ”If Tomorrow Never Comes” med Ronan Keating. Han börjar med att sjunga ”Sometimes late at night I lie awake and watch her sleeping”. Först och främst så är det lite creepy varning på det. Nu tänker ni säkert ”nej det är det väl inte, det är ju gulligt”. Jo, visst det finns ju en gullig variant av ”jag tittar på dig medan du sover” och så finns det en läbbig version. Jag drar slutsatsen att Keatings version är läbbig och detta motiverar jag med texten som kommer efter ”So I turn out the lights and lay there in the dark”. Han tittar inte bara på henne av en slump medan hon ligger där bredvid honom people! Utan Keating planerar in iakttagelsen, han går upp från sängen och TÄNDER lampan och tittar på henne först sedan SLÄCKER han lampan, antagligen för att inte bli upptäckt, och fortsätter med detta i mörkret. Jag tycker att mina bevis är starka nog men om ni inte är övertygade än så häng kvar en stund till.

För refrängen avslöjar allt han sjunger ”If tomorrow never comes, will she know how much I loved her. Did I try in every way to show her every day that she's my only one”. OM hon märker av att du iakttar henne strategiskt så kommer hon troligen att anta att det är mer än bara kärlek du känner för henne. Denna refräng visar även på att Keating är förvirrad om detta kommer misstolkas eller om hon kommer förstå att han enbart gör detta av kärlek. Att han tvekar så där måste ju betyda att han vet att han gör något som inte är helt friskt. Dessutom är han orolig för att han inte gör tillräckligt för att visa att han älskar henne. Denna osäkerhet leder oftast till desperation, jag diagnostiserar därför Keating för att lida av en mild besatthet. För förklarar inte oftast personer som är besatta av någon som att de agerar som de gör för att ”jag ville bara visa hur mycket jag älskade honom/henne”. Sådana meningar känns direkt kopplade till besöksförbud. Man behöver inte använda alla medel för att visa sin käresta hur mycket man älskar honom/henne. Det är sådana här sånger som orsakar krävande och kvävande pojkvänner/flickvänner som trackar ens telefon var fjärde minut för att visa hur mycket de älskar honom. Om ni är en av dem, snälla lyssna inte på Keating, för då kan jag lova er att det är mycket troligt att ditt förhållandes imorgon aldrig kommer. I rest my case!

När kärlek går överstyr...

”Ung och bekymmersfri”?

”Ung och bekymmersfri”?

Nej, jag är i ungdomskris

Jag är i en övergångsålder som inte är en dans på rosor

Det är en dans på CSN:s allmosor

Jag lever på makaroner och konserverade tomater

Övertrassering gör så att jag inte får ut pengar på Nordeas uttagsautomater

Jag har en provisionsbaserad lön, jag står sist i bostadskön

Jag vänder på slantar som jag inte har, då kan du förstå att jag inte ens har råd med ett dåligt immunförsvar

SIFO kan nu lägga ner sina undersökningar om förtroendet för Juholt och kungen. Nu gör jag alla svenska analytiker en stor tjänst. Jag har nämligen genom mina egna analyser kommit fram till varför jag och svenska folket förlorat förtroendet för Juholt och kungen (yes jag skriver kungen med litet k, Gud och egennamn förtjänar en stor bokstav i min värld, kungen är en människa och han är inte folkbokförd som Kungen).


Jag har gjort lite research och bilderna nedan har nu hjälpt mig att komma fram till en slutsats, jag vet varför förtroendet är så lågt för Juholt och kungen. Det har absolut ingenting att göra med att Juholt bidragsfuskat eller att kungen misstänks för porrbesök/otrohet eller har tabbat sig förut som när han uttalat sig positivt om diktaturen Brunei exempelvis.
Nej nej, det är ju inte en logisk förklaring utan det finns en så mycket enklare och ytligare förklaring bakom förtroenderaset. Om ni tittar noga på bilderna nedan så ser ni att det finns en del ytliga likheter mellan dessa personer. Jag har studerat dessa bilder noggrant och länge, jag har gjort en grundlig bildanalys, studerat de från olika vinklar, upp och ner, från höger till vänster, lodrätt och vågrätt. Efter denna djupa bildanalys har jag kommit fram till att de har alla höga pannor! Jo men visst, Juholts och kungens pannor liknar diktatorernas och därför kommer vi aldrig kunna bygga upp ett fullvärdigt förtroende för dem. För lojalitet bestäms av ytliga aspekter, vi dömer människor utifrån deras utseende, vilket betyder att Juholt och kungen har alltid jobbat i motvind. Vi litar på folk som ser pålitliga ut rent utseendemässigt. Ja, Reinfeldt är ju statsminister för att han ser ut som en oskyldig bebis, vem kan ifrågasätta bebisars oskyldighet. Men denna förtroendekris kan lösas, oroa er inte Juhle och kungis! Jag skulle rekommendera Juholt och kungen att skaffa lugg, förutom att den diktaturliknande pannan täcks så kan de även genom en trendig lugg vinna förtroendet hos den unga ytliga blåsta generationen, som jag då tillhör vilket troligen syns på min utförliga analys.


Jag vill även påpeka att denna analys gjordes pro-bono. Detta är enbart ett exempel på mina analytiska skills från ett ungt perspektiv. Har ni en förtroendekris i partiet, företaget eller kanske till och med privatlivet? Då kan jag hjälpa just er, genom tre steg; granskning av bilder, problematisering och lösning. En kris är oftast orsakad av ditt utseende därför garanterar jag att just din förtroendekris alltid kan lösas med hjälp av trendiga stylingtips.

 










Jag ber om ursäkt för mitt low quality kollage.

Elektronikbranschen börjar tjäna på mig, lite för mycket.


Min Samsung mobil som tidigare blivit hånad av en flicka i kollektivtrafiken, är redo att vila sin skärm en gång för alla. Den vill inte längre låta mig hålla om den, röra vid den, lyssna på den, prata med den, den är redo att lämna mig. Jag som trodde vi haft det så bra i 3 år, men jag tror att den blev arg på mig ett tag...för jag hade en affär. Men det var bara för att den inte kunde ge mig det jag behövde. Den började tappa stinget och jag fick då en begagnad iPhone att umgås med. Det var liksom inte hållbart med min kära Samsung som bara presterade när den själv ville. Så iPhone och jag var vänner ett tag, jag har alltid hatat iPhones, men jag tror att jag dömde den lite för snabbt. Jag blev fast, vi hade så kul. Vi gjorde nästan allt tillsammans, vi kunde spela alfapet, vi lärde oss om världens länder och vi skrattade åt svenska skämt. Men det visade sig att jag borde lyssnat på min magkänsla, iPhones är inte pålitliga. 


En dag hoppade den från min hand ned mot golvet, den blev förlamad från mitten av skärmen nedåt. Jag gjorde mitt bästa för att försöka plåstra om den, jag bad om att få börja om, att återställa allt till som det var från början. Men den vägrade den ville inte längre umgås med mig. Jag som trodde vi hade haft det så bra. Så jag gick tillbaks till min Samsung och bönade om förlåtelse. Men vårt förhållande är fortfarande bräckligt, vi har "trust issues". Så jag måste än en gång låta elektronikbranschen sluka mig. Jag vet att det finns många andra mobiler i elektronikhaven, men jag har svårt att tro på vad de lovar mig. Alla påstår sig vara smarta, men det är vad alla säger från början. Sedan visar det sig att de är precis som alla andra, dumma mobiler.

När jag var liten blev jag nästan aldrig sjuk. Jag var definitionen på immunförsvar, på gott och ont. Om jag var en superhjälte så skulle min superkraft nog vara att jag aldrig blev sjuk. Det kanske låter ascoolt, men nej, det fanns så många nackdelar med det när jag var liten. Det negativa var att jag aldrig fick stanna hemma från skolan eftersom jag aldrig var sjuk. Jag ville bara stanna hemma och kolla på Våra bästa år och slippa alla tråkiga lektioner för en gångs skull. Denna önskning blev starkare när Marlena Evans i Våra bästa år blev besatt av djävulen, det var som en billig mindre skrämmande version av Excorsisten, som man absolut inte vågade titta på. Detta var en mer light-version.


Det var inte så okomplicerat att försöka lura päronen heller. Jag kunde inte säga att jag hade ont i huvudet för då skulle jag få en Alvedon. Om jag sa att jag hade ont i magen skulle jag få beskriva på vilket sätt det gjorde ont, vilka delar av magen som smärtade, det var bara för riskabelt och alla alternativ som fanns gav mig beslutsångest. Feber kunde man inte dra till med med tanke på min dåliga blodcirkulation så var alla kroppsdelar på min kropp alltid kalla. Jag bestämde mig för att förkylning skulle vara det bästa sättet att kunna få stanna hemma, då ingen vill ha ett snorigt barn i skolan, lärare avskydde förkylningar, man behandlades som ett smittande virus och skulle omedelbart skickas hem från skolan. Till och med skolsystern blev äcklad av förkylda barn.

För att kunna låtsas vara förkyld var jag tvungen att nysa. Mina egna låtsas nysningar lät inte trovärdiga hur mycket jag en försökte. Det fanns inget vibrato i dem som riktiga förkylningsnysningar hade. Så jag kom på att jag måste reta näsan så att jag skulle kunna framkalla nysningar. Jag kunde ju inte stoppa upp fingret i näsan direkt och nysa det skulle ju vara för uppenbart, visst jag var ett barn men så naiv var jag inte. Så jag kom på vad jag trodde var den perfekta iden; att placera lite tvättpulver i näsan. Och nej det var inte för att jag älskar doften av nytvättade kläder. Det här var verkligen ett ”kids dont try this at home” moment. Jag hade maraton-nysningar, jag har aldrig nyst så många gånger i hela mitt liv, det kändes som att jag hade svalt en hel tvättkorg med nytvättade kläder. Men det funkade och jag fick stanna hemma. Nu när jag tänker tillbaks på den gången skäms jag. För hur många barn skulle inte göra allt för att få en plats vid min skolbänk. Du kan hjälpa dem bland annat HÄR om du vill.

En fråga som jag ogillar är "Ser du glaset som halvfullt eller halvtomt?". Jag ser glaset, räcker inte det? Sen fyller jag på det som jag vill. Ibland fyller jag till och med på det för mycket för mitt eget bästa.  Jag har aldrig riktigt förstått den frågan det är inte så jag ser på livet...har ni?

Tele2 svarar: Många av våra kunder gillar Frank men vi har tagit emot ditt klagomål gentemot att använda honom i vår reklam.

Inga uppsvällda magar, inga flugor som omringar ett utmärglat barn, inga texter som får dig att drabbas av samvetskval. Nej, utan detta är snarare en blogg med syfte att underhålla, utbilda och informera dig om vad du kan göra på eget bevåg (med risk för att låta klyschig) för att göra världen till en mer jämlik sådan. Denna blogg kommer ibland guida dig i välgörenhetsdjungeln, fängsla dig med dikter och vidga din kunskap om en del av världens orättvisor.  Kan det vara så att vi blivit immuna, att det är omöjligt att sätta oss in i människors tillvaro, visst vi hjälper till med pengar men vi kanske måste vara mer närvarande och engagerade för att ta bort hinder som finns på global nivå för de med mindre möjligheter. 


Någon gång i den svenska barndomen har nog de flesta haft vattenkrig med sina vänner eller sin familj. Jag minns själv hur jag på sommaren sprang omkring med min lilla sprayflaska med ungefär en meters sprutkapacitet medan avancerade vattenpistoler med olika vattenstrålar riktades mot mig. Om man hade riktigt tur hade man även fått tag på en vattenballong eller två och kunde kasta den på sin "fiende". De flesta av oss minns nog vattenkrigen och konsekvenserna som följde som roliga och blöta men för andra kan vattenkrigens konsekvenser vara mindre trevliga.


För andra är vattenkrig mer bokstavligt där man krigar om vattenresurser. I torra områden där det råder bristfälliga vattenresurser, kan konkurrensen om vatten bidra till att ödesdigra konflikter inleds. Vattenkrig kan även innebära att man har en ”utan vatten inget liv” strategi i krig och bombar vattenreningsverken. Bristen på rent vatten beror dessutom på att det finns en avsaknad av hygieniska toaletter. Detta leder till att behoven ofta utförs ute i naturen. Avföring som inte hamnar i toaletter eller liknande kan med regnvattnet ledas till brunnar eller andra vattensamlingar och förorena det rena vattnet. Avföring som ligger oisolerat innebär även en större risk för flugor att få kontakt med avföringen och överföra den till mat som därmed blir förorenat. Förutsättningen för liv är rent vatten och hygien är livsviktigt.

Nu kan du e-handla och samtidigt bidra till att ge människor förutsättningen för liv; nämligen rent vatten.
E-handel omsätter flera miljarder kronor idag och att handla på nätet är vanligt förekommande. Det kan vara smidigt, praktiskt och ibland även billigare att e-handla. Du kan köpa allt från jorden runt resor, hemförsäkringar, fallskärmshoppning för två, blommor eller musik.  Contributeshopping.com/se är en shoppinggalleria på nätet som har samlat över 300 av Sveriges största internetbutiker. Genom att gå in på hemsidan kan du klicka på den internetbutik du vill handla i och du länkas smidigt och snabbt vidare till företagets hemsida. Där handlar du precis som vanligt utan några konstigheter. Genom att gå in i butiken via den nätbaserade shoppinggallerian Contributeshopping skänks automatiskt en andel av de pengarna som du betalat för din vara eller tjänst till välgörenhet. Du betalar som sagt inte ett öre mer för ditt köp!

Contributeshopping arbetar för nuvarande med ett vattenprojekt genom WaterAid Sverige. WaterAid Sverige tillförser människor med rent vatten genom att till exempel borra brunnar. De arbetar även med att bygga toaletter och sprida kunskap i hygien. Du kan läsa mer på deras hemsida http://www.contributeshopping.com/se

Det finns vissa låttexter som lämnar flera ?????

Yes, de är många och 99,99 procent av dem är oftast ballader. Mitt råd är för Guds skull skriv inte låtar när du blivit sårad, när du är olyckligt kär eller när du är allmänt förvirrad på din identitet. Det är oftast de låtarna som andra i samma situation lyssnar på och som förvirrar de ännu mer. Om du skriver en ballad så ta ditt ansvar för fasiken! Min konspirationsteori är att de som skriver ballader troligen vill såra människor som är i samma situation som dem, de är lovewreckers. Men sen fattar jag inte varför man lyssnar på sådana låtar om man är i den situationen, hela ”tyck synd om mig” perioden är ju lika logisk som Juholts mustasch.

Det värsta är nog låtar som frågar sig själv ”why” när ”because” är så tydligt. Typ George Michaels låt Careless Whisper. Han frågar sig själv ”now that you've gone, was what i did so wrong, so wrong that you had to leave me alone”. Men snälla George du var otrogen! Hon fick säkert inte bara reda på det, på köpet fick hon säkert reda på att du ljugit om din sexualitet också och du har mage att undra om det du gjorde var så fel? Jo, när en kvinna varit i ett förhållande med en man, men aldrig riktigt varit eftertraktad så kan hon bli en ANING arg. Och vaddå ”careless whisper”, hur viskar man oansvarigt? Snacka om att försöka förvirra en person som varit otrogen och verkligen inte ge honom/henne en chans att fixa det. Nej, nej, utan enligt George så har du bara viskat lite oansvarigt men annars var det ju ingen big deal det här med att du suttit och gömt dig i garderoben och beställt en sidomeny för din huvudmeny inte var tillräcklig.

Det finns så många låtar jag tycker borde bannlysas, alternativt att man får fylla i ett formulär innan man får köpa låten eller lyssna på den på Spotify eller Itunes. Frågorna i formuläret kan utformas ungefär så här ”Har du blivit sårad på den senaste tiden? Om ja, redogör nedan.”. Om personen skriver mer än 140 tecken så borde de bli spärrade omedelbart från att lyssna på eller köpa ballader. För om du någonsin varit kompis med en av de som går igenom ”tyck synd om mig” perioden så vet du att he/she is in there for a long time not a good time vilket inkluderar din ”shoulder to cry on”. De här sångerna föder olycka och sorg och konsekvenserna drabbar oftast oss vänner hårdast.


Jag kommer fortsätta med mina analyser på låttexter i fler inlägg, för de är nödvändiga för oss som är trötta på att läka vänner med egen framkallad hjärtesorg, mer om detta i kategorin ”Låttexter under all kritik”. Håll utkik där!

Medan alla stressar över julen och julklappar så brukar jag oftast stressa över nyårslöftet.
För jag vet att frågan ”vad har du för nyårslöfte?” nalkas. Det är så mycket prestationsångest över nyårslöftet, alla vet att de oftast inte uppfylls men ändå så envisas man med att år efter år ha ett nytt löfte. Det jobbigaste är att man inte kan ha samma som förra året för det finns en risk att någon besserwisser kommer ihåg att man återanvänder ett gammalt nyårslöfte och därmed avslöjar ens misslyckande med att uppfylla det. Sen vill man ju inte vara en i mängden och ha ett löfte som ”jag ska bli fit inför sommar 2012”. För det första så har jag aldrig någonsin varit fit på somrarna, vad är det som då säger att jag ska lyckas 2012? Nej, sådana typer av nyårslöften luktar misslyckande på hästlängder. Man måste vara strategisk, det ska vara något som man inte går att uppfölja, något som inte kan kontrolleras om man har lyckats eller inte. Typ ”mitt nyårslöfte är att bli mer medveten om min omgivning”, hur mäter man det liksom? Det är lite lagom flummigt så där.


Man kan ju inte komma med ett ”jag har inget nyårslöfte” det är ju social utfrysning på hög nivå, alla nyårslöften är bättre än att inte ha något alls, till och med att ha något så ytligt som ”jag ska shoppa mer, unna mig liksom” som nyårslöfte är bättre. ”Men du måste ju ringa in det nya året”, ”Det är ju nya tider nya strider, du måste ju förbättra din livsstil” och ”Personlig utveckling” får man som svar när man frågar varför man ens ska ha ett nyårslöfte. Problemet med nyårslöften är att de oftast är otacksamma i sin natur, man strävar alltid efter mer och uppskattar aldrig hur långt man har kommit. Det är som ett nytt år automatiskt handlar om att överträffa sig själv och de tidigare åren, men ibland måste man bara stanna upp en sekund och uppskatta sin tillvaro. Därför ska mitt nyårslöfte vara skit arrogant som verkligen kommer provocera folk som menar att man ska sträva efter något mer, ett hållkäften-nyårslöfte. Det är ett nyårslöfte som verkligen alla kan lyckas med och som ingen kan kontrollera om du lyckats eller ej. Mitt nyårslöfte är att jag inte ska sträva efter att vara perfekt i år.

Väldigt passande bild till alla er som envisas med att fråga vad man har för nyårslöfte. LEAVE ME ALONE!!

Hoppas sömnen inte blir "fångad av en storm och vind" igen. Stockholm please dont be windy tonight! Gooden nacht!

Borde man inte ha råd med ett kvalitetsparaply om man är USA:s president? Märklig bild det här...

Finn ett fel

I was on the wind's deathlist yesterday

Skönheten och odjuret är på SVT1. En väldigt fin film men som väcker några funderingar. Det är inte så konstigt att skönheten faller för odjuret egentligen. Så klart hon faller för honom, det finns ju ingen konkurrens i huset som hon hålls fånge i. Odjurets största konkurrens är ju ett ljus som bryter på franska liksom. Hon är inlåst i ett hus med ett odjur och träffar typ ingen annan hon har inte direkt ett stort utbud. Det är precis som the Bachelor där typ 18 tjejer blir instängda med EN kille och redan efter en gruppdejt menar de att ”he is the one”.

Nej, Skönheten lider ju av rena rama Stockholmssyndromet.

Om du går på mellandagsrea...


så kan du inte ha aggressionsproblem, för någon kommer troligen piss you off.

så satsa på fula kläder för då kommer du troligen inte behöva ha en dragkamp med andra giriga hungriga konsumenter.

snälla rara röd prislapp ger inte fritt fram för ociviliserat beteende.

så armbåga dig inte fram, det är mellandagsrea inte jordens undergång.

Vad smidigt det skulle vara att ha med en känguru när man shoppar, mycket bättre än en dra-maten

Ibland vill man bara gå tillbaks till att vara tre år när det största problemet i ens liv är att få tillbaks nappen som man tappat på marken medans man chillar i vagnen. Problemfri vardag? Jo, en aning.

Nu är julen snart över men stressen den accelererar bara och ersätts av något annat, nämligen stressen över nyårslöftet...Mina tankar kring detta kommer senare idag. Stay tuned!

DIEEE SHEEEP DIEEEE!!!!!!!!!
Kommer kidnappa detta får, ska först lokalisera fåret, sedan ska jag göra fårskinn av honom och laga världens godaste curry goat. Alternativt ha en lösensumma, beror på vilket humör jag är på, då kommer Tele2 kunna friköpa Frank om de lovar att släppa ut honom i det fria och aldrig missbruka en maskot så mycket som de gjort med honom. Jag uppdaterar er om hur det går. To be continued...

We love cheap, but not THAT much!

Varför pratar man med Gertrud 89 år som om hon vore en treåring?

De flesta äldre är utbildade individer som var med och byggde upp vårt land, som kunde ta hand om sig själva eller fortfarande kan det. Det är många äldre som åldras med sin karaktär och sitt sinne intakt, vissa kanske förändras en aning. Varför pratar man då bebisspråk med äldre? Det är så oerhört nedvärderande och ett sätt att förminska dem. Blir så oerhört upprörd när jag hör människor prata på det sättet med äldre. Nästan som att man vill prata med dem likadant och se hur de reagerar. Tänk själv om din vän skulle dalta med dig och säga saker med bebisröst som "Jaa då, nu ska vi äta lunch. Visst ska det bli gott? Är du hungrig? Jaa, det var du din stackare". Du skulle ju seriöst tro att det var något fel på människan. Äldre är också människor och ska respekteras och behandlas på samma villkor som yngre människor. Vi frågar oss varför skandaler som Carema inträffar, synen på de äldre är en huvudorsak till tragedierna. Man har avhumaniserat en åldersgrupp.

Nu kan ni följa mig på twitter också om ni vill, jag är lika anonym där, ganska ensamt att vara anonym, man bara följer människor men ingen följer en, jag är ju en leader annars ingen follower...Lite stalker varning lät det som där. Men nej inspiration is the key, kul att se andras små fragmenterade tankar. Även om det skrivs "Jag äter världens godaste pizza på Söder" så säger det ganska mycket om människan. 1 människan är antagligen hungrig, 2 människan tror antagligen att någon bryr sig om dens matvanor, 3 människan har med stor sannolikhet ett twitter konto utan ett syfte. Listan på analyser på dessa typer av twitter-konton är lång, eller det kanske bara mina analyser. Kommer troligtvis en twitter analys av mig i framtiden här.

Ni kan följa mig på @HejSanning

Min blogg föddes lite motvilligt den 20 december 2011. Det fick bli akut kejsarsnitt, för den ville inte riktigt komma ut där i bloggvärlden, alla andra bloggar verkade så stora och starka, hur skulle en blogg som försöker ”keep it real” kunna hävda sig i en bransch där allt känns så fake och monotont. ”Dagens outfit” i all ära men jag vill komma med något annorlunda. Jag har ofta fått höra att jag borde skriva och öppna en blogg, men detta är från mina nära och kära. De åsikterna känns ju en aning partiska.


Jag är ganska anonym i denna blogg och har knappt sagt till någon jag känner att jag öppnat en blogg, för jag är inte ute efter sympatiläsare jag vill att NI som läser detta ska njuta lika mycket av att läsa så som jag njuter av att skriva och även kunna vara ärliga mot mig. Jag vill att ni ska läsa ett inlägg och lämna min blogg med en annan känsla än ”oh vad snygga byxor, måste skaffa a.s.a.p!”. Jag vill skapa ett forum, en diskussion, nu kommer klichén håll i era extensions, jag vill att ni ska kunna göra er röst hörd här.


Nu har besöksstatistiken ökat på min blogg, jag har aldrig varit ett fan av statistik och ni läsare är ju inte bara bara statistik. Ni är ju individer med tankar, åsikter och(förhoppningsvis) personligheter ^så jag vill gärna veta vem ni är och vad NI tycker om vad jag skriver. Min anonymitet kommer troligen gradvis minska ju mer jag känner att jag har något att tillföra som blogg och den verkligen gör någon nytta. Men ni kommer lära känna mig även genom mina inlägg trots den ironiska tonen som finns ibland. Men om ni tycker jag är för mystisk och vill veta något om mig som person så är det bara att fråga, jag kanske möjligtvis förhoppningsvis troligen inte svarar. Nuförtiden kan man ju knappt vara anonym, man kan googla fram allt, så vi kan väl säga att min anonymitet gör det lite mer spännande att läsa min blogg. För er som har nicke-nyfiken syndromet kan vi väl låtsas som att jag försöker bota er, att läsa min blogg är som en terapisession for free.

Roliga bilder från Google Maps. Som sagt man kan googla fram allt.

Nu ska jag bereda mig för krig...vet inte varför jag utsätter mig för det här. Jo, jag ska fungera som ett stöd för mina systrar som behöver allt stöd de kan få (sen så behöver jag en ny mobil också). Så jag ska ut i mellandagsrean. Wish me good luck. Om jag inte är tillbaks de närmaste dagarna, är det troligen för jag fortfarande försöker återhämta mig från pulserande köp-musik, människor som agerar enligt djungelns lagar och röda prislappar överallt. Om man är allergisk mot stress eller folkmassor så ska man bege sig ut mot mellandagsreorna så blir man nog botad. If I can make it there I can make it anywhere!

JUL!!! Livet, familjen och tillvaron ska uppskattas ännu mer och julens riktiga innebörd. Magen ska töjas till sin yttersta gräns, julmust ska drickas tills jag har kolsyra rinnandes genom blodet. Traditioner som Kalle Ankas Jul, julklappsöppning mm. Kalle Moraeus som julvärd...hoppas så innerligt att han bara inte tar upp fiolen och börjar spela "Underbart" då bryter jag nog denna tradition...vad negativ jag lät där, inget illa mot Kalle han är ju så söt, men det tog väldans lång tid för mig att sluta nynna på den sången som var fastklistrad i mitt huvud.

EN UNDERBAR JUL ÖNSKAS TILL ER ALLA FRÅN MIG!

Nu kommer jag låta som världens äldsta tant (ni som inte känner mig så är jag 22 år). Jag saknar seriöst Loket (Leif Olsson) som var programledare för Bingolotto. Varför slutade du Loket? Var är du nu? Jag saknar dig ju!

Jag växte upp med Bingolotto. Loket representerade gamla goda tiderna, när uppväxten i Sverige var som vaniljglass och smultron. När han slutade så gick hela det där programmet utför.
Lasse Kronér var helt okej, han försökte åtminstone, kan inte varit lätt att ersätta en sådan folkkär programledare. Sedan kom Loket plötsligt tillbaks i tv-rutan, Sverige kändes plötsligt som en plats full av hopp. Men han försvann lika snabbt. Då tog man in Gunde Svan. Varför? Det var ju bara förvirrande för man förknippade ju Gunde med Fångarna på fortet omringad av dvärgar (jag ler förresten varje gång dvärgarna visar hur många nycklar lagen har tagit). Det kändes liksom som en främmande miljö för Gunde. Efter det slutade jag titta.
Nu är det någon snubbe som man knappt känner till och inte riktigt lockar en till att titta på Bingolotto igen.


Är Bingolottos framgångar och nedgångar inte lite jämförbart med Socialdemokraterna och svensk politik och programledarna är motsvarigheten till Socialdemokraternas partiledare? Att växa upp i Sverige med socialdemokraterna och Göran Persson i regeringen var en stabil barndom. Sedan gick det lite dåligt för Persson, fick lite kritik här och där, precis som det gick dåligt för Bingolotto. Mona Sahlin kom och tog oss med storm och ingav lite hopp till oss som ville ha tillbaks ett liv som smakade vaniljglass och smultron. Precis som the return of Loket, kändes det som att Mona representerade the return of Socialdemokraterna och Sverige. Men hon försvann precis lika snabbt som Loket. Håkan Juholt är snubben som man knappt känner till och inte lockar en till att rösta på Socialdemoktaterna igen. Han förvirrar mig och precis som jag slutade titta på Bingolotto vill jag blunda ögonen för Juholt. Han är så långt ifrån Loket man kan komma, något säger mig att han snarare kommer att trycka på snooze när det gäller Sveriges framtid. Vi ska bara sa Alfons Åberg, men det kommer troligen Juholt också att säga, precis som många andra politiker.

Jag är ju inte helt ute och cyklar...likheter finns ju

Det är ett onaturligt tillstånd för min kropp. Jag skakar, jag huttrar, jag hackar tänder. Min blodcirkulation gör allt annat än cirkulerar, jag är helt grå i ansiktet. Mitt ursprung är från sydligare och varmare breddgrader så min kropp var inte skapat för detta. Mina händer ser ut som om alla världens åar har möts och torkat ut. Jag sover med strumpor, mjukisbyxor och en långtröja för att hålla värmen i min kropp. Jag klagar inte, missförstå mig inte men jag försöker bara ursäkta mitt hat mot kylan och en snuskig tanke som har varit återkommande under decembermånaden. När jag hörde att det kommer vara 11-15 grader i Stockholm på måndag, så dök den där snuskiga tanken upp igen...jag uppskattade den globala uppvärmningen. Jag skäms så in i benmärgen, men jag mår ju så bra av värmen! Men jag vet att vi alla kommer må sämre av den på lång sikt, så jag slår mig själv på mina blåa kalla fingrar och uthärdar.

Är det någon som vet vart man kan få tag på denna?

Nostalgi är

...såpa operan Sunset Beach som fick en att tro att det var normalt att prata med sig själv, av någon anledning var det alltid Annie (ni vet den rödhåriga tjejen) som alltid pratade med sig själv och alltid blev tagen på bar gärning men hon lyckades alltid hitta på en ursäkt. Hur lyckades hon?

...när det enda man behövde när man var sjuk var en Disney film. Nu finns det så många värktabletter att man börjar undra om det bara är formgivningen och namnen som skiljer dem åt? Jag har alltid använt Ipren för den lilla Ipren-gubben påminde mig lite om Disney glädjen. Men efter de tog bort han och ersatte honom med en sliten docka är jag skeptisk mot även Ipren...

...när modet inte satte massa press på barn, det fanns två saker som var eftertraktade Fruit of the Loom tröja och en Champion tröja, sen ett namnhalsband på det och du räknades som trendig.

...när talangprogrammen var harmlösa, som Sikta mot Stjärnorna, det fanns ingen Alexander Bard som kritiserade artisterna obefogat för att typ ha byxor som inte matchade deras hårfrisyr eller någon liknande löjlig kommentar.

...när barn kunde roa sig med en jojo och loppor, behövde man äns barnvakter på den tiden?

...när MacGyver var ens hjälte, man trodde verkligen att inget ont kunde hända en för MacGyver fanns där ute och bekämpade skumma typer.

...när man kunde köpa sumo/jenka/dance/chock tugummin för 50 öre. Varför tog man bort 50 öringarna? Jag hängde ju inte med i dem svängarna har fortfarande kvar 50 öringar som jag inte hann lösa in. Ska försöka betala med dem som om hockeyfrillor fortfarande är på modet.

...när alla kunde vara roliga med hjälp av Bellman historier. De skämten funkar ju inte längre, tro mig jag har försökt, det krävs numera en hel by för att få någon att skratta.

...jazzbyxor som man råkade bränna hål i på fritids genom att glida på golvet av någon dum anledning.

...när man inte förstod engelska låttexter, Spice Girls ”Wannabe” lät ungefär så här när man sjöng ”if you wanna we mi wawa wonna wet wit my friends...takingini isi but datoway it is”. Jag hade inte den blekaste om vad det var jag sjöng. Det är på äldre dagar med engelskan på plats som jag insett vad jag gick omkring och trallade på och skämts. Tur att man inte förstod texten när man var yngre eller kunde sjunga den rätt. Det skulle nog slutat i dagispromiskuitet eller ett väldigt dåligt rykte vid tidig ålder.

...när alla var DJ:s med hjälp av blandband, man satt vid radion och tryckte på REC när en bra låt kom och försökte stoppa inspelningen innan reklamen började. Ingen snygg övergång mellan låtarna direkt men det krävdes åtminstone inget Spotify Premium Account.

Är det bara jag som tycker flickan på bilden ser liiiite läskig ut? Hon skulle nog platsa bättre på en affisch med texten "Om en främling erbjuder dig godis, ta inte emot det!". Kolla bara hennes ögon! Ingen glass är SÅ god.

När julen kommer kan man nästan inte undvika den här konsumtionshetsen som finns kring oss. Man fattar inte att det kan vara så svårt att hitta en julklapp med tanke på det stora utbudet som finns. Men det är just därför det är svårt, utbudet skapar en beslutsångest inom mig och får mig att känna att julklapparna inte är tillräckliga. "Jag måste köpa mer!". Vilket är oerhört löjligt att inget känns tillräckligt när tillräckligt för oss är överflöd för så många andra. Jag skulle hellre skippa att köpa julklappar och skänka allt till välgörenhet. Men man vill ju inte uppfattas som Grinchen av ens lillasyster som öppnar paketet i hopp om att det är en trendig outfit men istället får hon en bild på en get med texten ”Tack för din gåva! Du har nu givit bort geten Margareta till en fattig familj i Afrika” på eller liknande.

I den intressanta dokumentärfilmen The Story of Stuff talar filmproducenten Annie Leonard om att på grund av den ökande konsumismen i väst är vi inte lika lyckliga längre. Leonard menar att undersökningar har visat att amerikanerna är mer olyckliga och hon menar att detta är på grund av en ökad konsumtion i USA. Det finns studier som säger att Danmark är det lyckligaste landet i världen då de har låga förväntningar på livet och blir därför inte lika besvikna. Detta kanske kan förklara anledningen till varför amerikanerna blir allt olyckligare. USA som är så fokuserade på att lansera ”the American dream” kanske producerar för höga förväntningar hos deras befolkning. Om vi skulle ta Leonards argument ett steg längre så kan vi säga att detta betyder att man i u-länder är mer lycklig än i i-länder eftersom man äger mindre där och konsumerar inte lika mycket. Denna ståndpunkt kan låta rimlig för många och man kanske inte ställer sig kritisk till den. Men den ståndpunkten kan vi dra paralleller med tidigare traditioner som fanns i exotifieringen av ”primitiva samhällen” där man beskrev ”de primitiva” som levde nära naturen och inte ägde lika mycket men som ändå var lyckliga och tillfredsställda. Denna beskrivning var en romantisering och fascinering av människor och man pratade om att återgå till detta naturtillstånd som skulle göra en mer lycklig. Det är ett typiskt västerländskt perspektiv och tar inte riktigt hänsyn till de variationer som existerar i definitionen och erfarenheten av lycka hos olika individer och olika kulturer. Utan detta skapar stereotyper.

Jag förnekar inte att saker och ägodelar inte bringar lycka utan jag ifrågasätter bara definitionen vi har på lycka. Det är svårt att sätta fingret på vad lycka är. För min lillasyster innebär lycka troligen inte att avstå från julklappar. För mig handlar lycka om att göra min familj lyckliga, så jag avstår därför från att vara Grinchen i år och för familjens skull konsumerar jag.

Vad tycker du om att de flesta bloggarna som är populära fokuserar så mycket på mode men inte på de riktiga problemen som finns i livet och världen? Är ytligheten som ett sorts tipp-ex, vi kladdar på det för att täcka över en djupare smärta?

Jag sitter på tunnelbanan och snett mittemot mig sätter sig världens mest skrämmande man. Med bomberjacka, svarta byxor, Dr. Martens, en handtatuering och snaggat huvud. Han såg ut som en nazist 2.0. Inte nog med att han såg ut som en nazist, medan han lyssnade på sin musik drog han med fingrarna fram och tillbaks på sätet och låtsdes som om det var en gitarr. Lilla jag som har ett brev i min hand med min adress på börjar bli paranoid och känner mig tvungen att packa ner brevet i min väska. Detta gjorde jag av ren rädsla av att han skulle avläsa adressen och komma hem till mig för att rita hakkors på hela min kropp, misshandla mig och lämna mig indränkt i grisblod Så skrämmande var han. Det blir inte bättre när han tar upp en penna och antecknar något på sin hand. Det kändes som att jag mötte döden klädd i nazistuniform. Min mobil ringer och jag svarar, jag råkar säga något på ett främmande språk och tänker genast ”shit också, nu har jag retat upp honom ännu mer!”


Efter mitt samtal sätter jag på min mp3 och försöker lugna ner mig. Innan han ska av så lutar han sig fram, nära, alldeles för nära, hej-jag-inkräktar-på-din-kroppsbubbla-nära. Jag är redo för att få en spottloska i ansiktet och en uppmaning som vanligtvis brukar lyda ”åk tillbaks till djungeln”. Jag tar av mig hörlurarna för att höra vad han har att säga, han säger det som jag förväntat mig minst och det som chockerade mig mest ”jag vill bara säga att du är jätte vacker”. Jag tänker efter en stund, måste smälta vad han sagt, och med skam i min kropp och ett chockerat ansikte säger jag osäkert ”åh tack”. Inte visste jag att han bara ville ”heil” på mig. Fördomar som kommer när du minst anar det, ingen förvarning bara utmaning...

En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den eller det som är föremål för fördomen anses tillhöra. Vid brist på information om någon eller något använder man det lilla man vet för kategorisering och fyller på med allmänna stereotyper.
Utdrag från http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rdom

En av de värsta sakerna som finns är att bli nedhyssjad i ett bibliotek. Det finns nog inget mer pinsammare och samtidigt provocerande. Hur ska man veta vilken ljudnivå som är acceptabel liksom? Att viska måste vara det snuskigaste och obehagligaste som finns. Man känner sig som snuskgubben med den där beigea kappan i skogen som inväntade barnen. Det värsta är nog att man ofta inte kan lokalisera de där hyssjen. För de vibrerar liksom ut som ett eko och det är en sådan subtil rörelse med munnen att när man söker efter ursprunget till ljudkällan är det lika svårt som det var för amerikanerna att hitta Bin Ladin. Om du ska hyssja stå för din hyssjning åtminstone, din fega smyghyssjare!


Det finns vissa människor som verkligen inte kan viska men försöker sitt bästa genom att säga det de vill säga med en hes röst, som om den hesa rösten kamouflerar ljudnivån. "Schhh! Pelle du pratar för högt viska istället". Pelle svarar "JAG GÖR JU DET" med raspig hes röst och dessa misslyckande viskningar tycks alltid inkludera några salivsprutningar rakt i fejjan på en. Ett ord= två sprutningar...typ. Ska de som inte kan viska då diskrimineras av hyssjningar, få utstå förnedrande offentliga metoder för att skämma ut de till tystnad? Eller det värsta är ju när man börjar be någon om att "prata med små bokstäver", hur fasiken gör man det?! Det är nog den dummaste uppmaningen jag hört! Det är ju inte som att man ber folk att prata i kursiverad text i typsnittet Times New Roman i storlek 14, eller hur?


Det här är ett allvarligt problem, för det finns inga tydliga riktlinjer på hur tyst man ska vara, för vad är det egentligen att prata tyst? Alla har nog haft en tyst mus i sin klass tidigare, ni vet den där pojken/flickan som man inte hörde vad han/hon sa. När man bad de prata högre så lyckades de på något sätt sänka ljudnivån med 3 decibel. Det var då ordspråket ”ingenting är omöjligt” uppenbarade sig i verkligheten för mig. Det var som en stillsam vindpust när de pratade man känner luften men har ingen aning om vart den kommer ifrån och försvinner lika snabbt. De pratade så tyst att till och med lärarna gav upp och nickade och log som om de hade uppfattat orden de yttrade. Att prata så här tyst är inte hållbart i ett demokratiskt samhälle. Hallå?! De nyttjar ju knappt yttrandefriheten!

Tystnad är ”in the ears of the beholder”. Det finns så många olika tolkningssätt. Därför anser jag att den bästa lösningen är att alla bibliotek från och med nu erbjuder öronproppar vid ingången så att det inte blir några missuppfattningar om vad som är ”prata tyst”. Mer öronproppar till folket!

En måndagsmorgon strax innan klockan 8, på tunnelbanans gröna linje sitter en skolflicka i 9 års åldern mitt emot mig. I den kyliga stela tystnaden där endast prasslet från tidningarna hörs, strömmar plötsligt en avskyvärd ringsignal ut från skolflickans mobiltelefon. Ringsignalen är bekant, det är en av de där plågolåtarna som man skamfullt går och nynnar på ibland. En sådan där ringsignal som man absolut inte vill ska vibrera sig in i öronen en tidig måndagsmorgon. Hon plockar upp en tjock iPhone från fickan sin, placerar den mot sitt lilla nätta öra och suckar ut ett ”hej mamma”. Det ser nästan komiskt ut när hon pratar i mobilen, hennes hand kan knappt greppa mobilen, mobilen ser ut som en stor skämtartikel från Buttericks i hennes lilla hand. Medan skolflickan pratade med sin mamma, satt jag och funderade ”varför har en 9 årig flicka en dyrare och finare mobil än mig?” Jag vet vad ni tänker, men detta undrade jag inte av ren avundsjuka utan min förundran byggde helt enkelt på logiska skäl.

När jag gick i 5:te klass ärvde jag en mobil. Det var absolut ingen iPhone. Jag minns hur stolt jag var när jag fick min första mobil i 5:an, det var en Nokia 5110 som jag ärvde från min storasyster. Det är nog den mest pålitliga och stöttåliga mobilen jag någonsin haft. Den överlevde vätska i alla olika former (snö, fukt, coca cola you name it!) och alla slags äventyr som en klumpig 5:te klassare kan ge sig in i. Enligt mig hade denna mobil allt jag behövde, jag kunde ringa, sms:a och sist men absolut inte minst spela Snake. Efter ett tag blev jag till slut irriterad på min Nokia 5110 och önskade livet ur den, så att jag kunde uppgradera mig till den dåvarande motsvarigheten till iPhone. Detta var en mobil som hade ännu fler spel ; en Nokia 3310. Denna uppgradering skedde till slut men inte på grund av att mobilen gick sönder, för Gud vet, det gjorde den aldrig.

Jag har ingenting emot att en förälder köper en mobil till sitt barn av. Det är en fantastisk uppfinning då man enkelt kan ha koll på sina barn och kan lätt få kontakt med dem, speciellt de barn som pendlar fram och tillbaka mellan skola och hem. Jag har nog aldrig mött en förälder som skulle lägga flera tusenlappar i sitt barns ficka varje dag och sätta den på en tunnelbanelinje. Det är precis det flickans föräldrar har gjort, de har proppat hennes fickor med massa tusenlappar som barnet dag in och dag ut ska bära med sig och ta hem. Är det jag som missat något? Är det så att ju dyrare mobilen är desto större sannolikhet är det att kunna få kontakt med sitt barn? Eller är det så att om föräldrarna av någon anledning inte har tid att ringa eller sms:a barnet så kan det ju vara bra att ha en iPhone så man kan skriva på barnets facebook wall? Vad ger man barn för kunskap om pengars värde när man köper en iPhone, vad har man för föräldrakontroll på barnets mobilvanor, varför köper man en iPhone till ett barn?!!

Skolflickan avslutar sitt samtal. Plötsligt får jag ett samtal på min blygsamma mobiltelefonen. Det är en sliten Samsung med en 8 megapixels kamera som jag tar upp med stolthet. Flickan är inte imponerad, hon tittar hånfullt på den som om den inte förtjänar att vara i en iPhones närhet. Jag tänker för mig själv "jag har en dröm där barn återgår till Nokia 5110, så att de kan återgå till att lära sig att värdet ligger inte i vad man äger utan vem man är, jag har en dröm där inga människor kommer bli dömda efter mobilen utan kan oavsett mobilmärke se varandra i ögonen och bli uppskattade för vad de egentligen är och inte vad de har i sina fickor".