Hej Sanning, take me back to...



Ibland vill man bara gå tillbaks till att vara tre år när det största problemet i ens liv är att få tillbaks nappen som man tappat på marken medans man chillar i vagnen. Problemfri vardag? Jo, en aning.

Hej Sanning, vart är livet som smakade vaniljglass och smultron?

Nu kommer jag låta som världens äldsta tant (ni som inte känner mig så är jag 22 år). Jag saknar seriöst Loket (Leif Olsson) som var programledare för Bingolotto. Varför slutade du Loket? Var är du nu? Jag saknar dig ju!

Jag växte upp med Bingolotto. Loket representerade gamla goda tiderna, när uppväxten i Sverige var som vaniljglass och smultron. När han slutade så gick hela det där programmet utför.
Lasse Kronér var helt okej, han försökte åtminstone, kan inte varit lätt att ersätta en sådan folkkär programledare. Sedan kom Loket plötsligt tillbaks i tv-rutan, Sverige kändes plötsligt som en plats full av hopp. Men han försvann lika snabbt. Då tog man in Gunde Svan. Varför? Det var ju bara förvirrande för man förknippade ju Gunde med Fångarna på fortet omringad av dvärgar (jag ler förresten varje gång dvärgarna visar hur många nycklar lagen har tagit). Det kändes liksom som en främmande miljö för Gunde. Efter det slutade jag titta.
Nu är det någon snubbe som man knappt känner till och inte riktigt lockar en till att titta på Bingolotto igen.


Är Bingolottos framgångar och nedgångar inte lite jämförbart med Socialdemokraterna och svensk politik och programledarna är motsvarigheten till Socialdemokraternas partiledare? Att växa upp i Sverige med socialdemokraterna och Göran Persson i regeringen var en stabil barndom. Sedan gick det lite dåligt för Persson, fick lite kritik här och där, precis som det gick dåligt för Bingolotto. Mona Sahlin kom och tog oss med storm och ingav lite hopp till oss som ville ha tillbaks ett liv som smakade vaniljglass och smultron. Precis som the return of Loket, kändes det som att Mona representerade the return of Socialdemokraterna och Sverige. Men hon försvann precis lika snabbt som Loket. Håkan Juholt är snubben som man knappt känner till och inte lockar en till att rösta på Socialdemoktaterna igen. Han förvirrar mig och precis som jag slutade titta på Bingolotto vill jag blunda ögonen för Juholt. Han är så långt ifrån Loket man kan komma, något säger mig att han snarare kommer att trycka på snooze när det gäller Sveriges framtid. Vi ska bara sa Alfons Åberg, men det kommer troligen Juholt också att säga, precis som många andra politiker.



Jag är ju inte helt ute och cyklar...likheter finns ju

Hej Sanning, är du nostalgisk?

Nostalgi är


...såpa operan Sunset Beach
som fick en att tro att det var normalt att prata med sig själv, av någon anledning var det alltid Annie (ni vet den rödhåriga tjejen) som alltid pratade med sig själv och alltid blev tagen på bar gärning men hon lyckades alltid hitta på en ursäkt. Hur lyckades hon?


...när det enda man behövde när man var sjuk var en Disney film.
Nu finns det så många värktabletter att man börjar undra om det bara är formgivningen och namnen som skiljer dem åt? Jag har alltid använt Ipren för den lilla Ipren-gubben påminde mig lite om Disney glädjen. Men efter de tog bort han och ersatte honom med en sliten docka är jag skeptisk mot även Ipren...


...när modet inte satte massa press på barn
, det fanns två saker som var eftertraktade Fruit of the Loom tröja och en Champion tröja, sen ett namnhalsband på det och du räknades som trendig.


...när talangprogrammen var harmlösa
, som Sikta mot Stjärnorna, det fanns ingen Alexander Bard som kritiserade artisterna obefogat för att typ ha byxor som inte matchade deras hårfrisyr eller någon liknande löjlig kommentar.


...när barn kunde roa sig med en jojo och loppor,
behövde man äns barnvakter på den tiden?


...när MacGyver var ens hjälte
, man trodde verkligen att inget ont kunde hända en för MacGyver fanns där ute och bekämpade skumma typer.


...när man kunde köpa sumo/jenka/dance/chock tugummin för 50 öre.
Varför tog man bort 50 öringarna? Jag hängde ju inte med i dem svängarna har fortfarande kvar 50 öringar som jag inte hann lösa in. Ska försöka betala med dem som om hockeyfrillor fortfarande är på modet.


...när alla kunde vara roliga med hjälp av Bellman historier.
De skämten funkar ju inte längre, tro mig jag har försökt, det krävs numera en hel by för att få någon att skratta.


...jazzbyxor som man råkade bränna hål i på fritids genom att glida på golvet av någon dum anledning.


...när man inte förstod engelska låttexter
, Spice Girls ”Wannabe” lät ungefär så här när man sjöng ”if you wanna we mi wawa wonna wet wit my friends...takingini isi but datoway it is”. Jag hade inte den blekaste om vad det var jag sjöng. Det är på äldre dagar med engelskan på plats som jag insett vad jag gick omkring och trallade på och skämts. Tur att man inte förstod texten när man var yngre eller kunde sjunga den rätt. Det skulle nog slutat i dagispromiskuitet eller ett väldigt dåligt rykte vid tidig ålder.


...när alla var DJ:s med hjälp av blandband
, man satt vid radion och tryckte på REC när en bra låt kom och försökte stoppa inspelningen innan reklamen började. Ingen snygg övergång mellan låtarna direkt men det krävdes åtminstone inget Spotify Premium Account.






Är det bara jag som tycker flickan på bilden ser liiiite läskig ut? Hon skulle nog platsa bättre på en affisch med texten "Om en främling erbjuder dig godis, ta inte emot det!". Kolla bara hennes ögon! Ingen glass är SÅ god.

Hello Truth

Sanning är bloggens uppdrag, bloggen har en komisk ådra och är uppfostrad i ironi. Lögn är förbjudet på denna sida, så varning till känsliga läsare : detta kan urarta i brutal ärlighet. Vem jag är? Jag är jag, räcker inte det? All kopiering är förbjuden! Copyright © hellotruth.blogg.se

RSS 2.0