Hej Sanning, tjuvlyssnar du på folk?

Är ni en av de som tjuvlyssnar på folk?

Ibland låtsas jag lyssna på musik på tunnelbanan när jag egentligen har sänkt ljudnivån för att höra vad andra pratar om på tåget. Samtidigt som jag tittar på personerna genom fönstretglaset. Det värsta är när man hamnar i en tunnel och personen man tittar på ser att man tittar på den i fönstret. Man är busted. Men det finns ingen återvändo, man fortsätter stirra tills man kommer ut från tunneln och kan pusta ut med blicken.

Tjuvlyssnat.se är wünder i wünderbart
. De som skickar in sina historier dit är inte oskyldiga hederliga tjuvlyssnare, de är värre. De hänger ut dina konversationer på nätet till våran fördel. Man kan fastna på tjuvlyssnar, det brukade vara min nypa komedi under dagen förut. Gjorde mig alltid glad att läsa idiotiska konversationer. Jag hittade massa gamla tjuvlyssnat historier som jag sparat för flera år sedan på datorn. ENJOY!


(En utländsk man ~40 kommer in i butiken och går fram till en anställd.)
Mannen: Ursäkta har ni gabasallad?
Anställd: Gabasallad, vad är det? Menar du potatissallad?
Mannen: Nej gabasallad, du vet gabasallad, alla äter det!
Anställd: Du får ursäkta mig men jag vet inte vad gabasallad är... Kan du säga det på engelska?
Mannen: Ok... have you gabasallad?

(En mobilabonnemangssäljare står vid sitt lilla stånd när en man ~40 går förbi.)
Försäljaren: Hej. Jag skulle vilja berätta lite om MeraMobil och våra väldigt prisvärda abonnemang.
Mannen: Tyvär, jag har inte tid...
Försäljaren: Det tar bara någon minut.
Mannen: Men jag har redan ett bra abonnemang.
Försäljaren: Vad har du för abonnemang? Jag är säker på att vi har förmånligare priser.
Mannen (irriterat): Abonnemanget heter lägre-priser-än-meramobil från företaget InteIntresserad AB.
Försäljaren: Jaha...

En uteliggare går fram till ett par som sitter utanför Burger King.)
Uteliggaren: Hej, jag är en uteliggare och skulle behöva några kronor..."
Killen: Excuse me?!
Uteliggaren: Oh, ok, it's like this... I'm a Outlayer.

Hej Sanning, who's bad?

Har ni sett  "Tunnelbanan" på Kanal 5? De ger Stockholms trafiken så dåligt rykte. Den kommer definitivt ha en dålig effekt på Stockholms turismen.

Jag menar, vem kommer vilja komma till Stockholm när det enda man ser är massa fullisar utan class som skriker "jävla rödrockar" och ber vakterna att "stå för vad de heter"?

Nej nej, tunnelbanan är så mycket mer än så. Jag har haft så minnesvärda ögonblick på tunnelbanan. Sett en person bajsa på perrongen, sett en man som burit på en död uppstoppad råtta i en genomskinlig plastpåse och hört världens sämsta Mariah Carey imitation sjungas (skrikas) på perrongen.

Det finns så mycket sevärdigheter och upplevelser på tunnelbanan. Men den här serien på Kanal 5 framställer tunnelbanan som om den vore Lindsey Lohan, en wanna be bad girl gone wrong. Det är som att säga till en gängmedlem i Crips att han/hon är lika farlig som Maud Olofsson. Tunnelbanan är en riktig bad boy, med fullisar som styr alla linjer och ordningsvakter som är deras bitches. Spärrvakterna är egentligen langare och kontrollanterna är korrupta pengaindrivare.

Så välkommen till Stockholm, the most dangerous city in the wörld.

Hej Sanning, yes biblioteket igen

Det är många inlägg om biblioteket idag men det är för att jag spenderat nästan hela min dag här och att det finns förvånansvärt mycket att skriva om. Så mycket att jag nästan borde börja blogga på biblioteket.se (gratis reklam varsågod). Jag som tyckte bibliotekarien var störande måste nästan ångra mig nu. Jag har nedan rankat de mest störande momenten under dagen, observera att dagen inte är slut så denna lista kan ha uppdaterats senare. Det som är intressant är att de mest störande momenten kretsar kring mat. Något som jag trodde var förbjudet att äta i biblioteket. Men vissa går här på alternativa lagar. Jeez. Jag tror jag kommer få ett utbrott alldeles strax. Men kan inte låta bli att skratta ändå. Det är som att jag är huvudrollen i en dålig skräckfilm där folk trycker på mina knappar och jag snart kommer få ett nervsammanbrott och börja peppra folket med böcker.

 

  1. Tre tjejer som varit här och pratat ständigt, har troligen kommit vilse och tror att vi är i Kungshallen för nu har de hämtat med sig wok med nudlar som dom sitter och smaskar i sig. En tjej var tvungen att byta plats och visade tjejerna genom att hålla för näsan att maten luktar. Det rörde dom inte i ryggen, snarare roade det dom, roa som i *fniss fniss*.

  2. En tjej som sitter nära mig måste ha en mask i magen för hon har ätit ständigt sedan hon satte sig där. Det är inte diskreta saker hon äter, nej nej, det är en macka inlindad i plast som gör en massa prasselljud av sig varje gång hon tar en tugga. Det senaste hon åt var någon sorts Risenta påse med tranbär i. Hon har gjort ett litet hål i och trycker upp tranbären en och en och när dem väl är uppe försöker hon inte diskret hälla upp den i handflatan, utan hon biter i påsen och häver in den i munnen. En och en! Jag undrar hur många tranbär som finns i den påsen.

  3. Idag har två stycken råkat dra ut min laddare till min dator. Detta kunde dock varit störande om jag inte hade batteriet inne. Annars skulle detta vara den utlösande faktorn till mitt nervsammanbrott.

Hej Sanning, Librarian Girl

Update gällande bibliotekarien som pratade högt

”Vill inte vara otrevlig men skulle du kunna prata lite lägre när du hjälper andra?” säger jag försiktigt. ”Prata lite lägre?” säger bibliotekarien. ”Ja, dämpa ljudnivån lite?” svarar jag. Hon förstod inte riktigt hur hon skulle kunna göra det. Jag gav henne förslag på att hon skulle kunna viska. Jag fick ett hånskratt av henne och ett ”Viska? Ja, jag kan försöka”. Jag går tillbaks och sätter mig igen, ”härligt, äntligen lite tystnad” tänker jag. Men hon var inte klar. Hon kommer tillbaks till mig och hänvisar mig till två andra salar om jag vill ha det lite tystare. Jag förklarar att det är fullt där. ”Jaha” säger hon och menar att där finns det inga informationsdiskar. Som om det skulle vara problemet. Jag förklarar att jag inte tycker jag borde behöva flytta för att få det tyst och att det räcker med att hon bara dämpar ljudnivån. Det är väl inte ologiskt? Hon försvarar sig själv ”Tycker du det?” (en fråga som inte vill ha något svar) ”Fast du jobbar inte här”. Som att yrket inte tillåter dem att prata lägre. Jag svarar att ”fast alla kan ju dämpa ljudnivån”. Hon går därifrån och säger ”Mm, men sal 4 och 5 finns det om du vill ha det tyst” bara för att få sista ordet.


Förlåt kära bibliotekarie!
Det var inte meningen att trampa på dina tår eller ditt revir. Hoppas att du inte blev sårad och hoppas jag inte förstörde din dag. Vilken snällis jag är ibland, varför fick jag dåligt samvete nu liksom? Jag vill ju bara vara på den mest harmoniska platsen som ligger mig nära hjärtat och skriva på min tenta. Nu kommer jag troligen få hela biblioteksamhället på mig! Kanske ska ge henne min mandarin som en peace-offering?



Hej Sanning, kan bibliotekarien shut her mouth, please?

Nu kommer jag låta som värsta hycklaren med tanke på tidigare inlägg där jag skriver om att jag hatar när folk hyssjar en. Men nu sitter jag här i ett bibliotek med en bibliotekarie som inte kan hålla käften. Hon bär på så mycket makt för det är bibliotekarierna som bestämmer normen i ett bibliotek. Det är de som ska hyssja när det behövs, det är de som ska viska och det är de som ska smyga sig fram för att vara en förebild på hur man ska vara i ett biblioteket. Men denna bibliotekarie har nog inte fattat vad hon har för roll eller så är hon lite "wild and crazy" och "don't give a damn".


Hon rubbar hela stämningen, hon är som stormen som avbryter lugnet. Eftersom hon pratar så högljutt ger hon grönt kort till andra i hennes omgivning att prata lika högt. Saken är att jag kan ju inte säga till henne heller för det blir som att stampa på en bibliotekaries stolthet, som att ta hennes arbetssysslor. "Vem tror du att du är? Det är JAG som ska hyssja folk inte du, lilla vän!". Hur säger man till en bibliotekarie att vara tyst egentligen? Det roligaste är att alla som sitter i den här salen ger henne arga blickar men ingen vågar säga något. I sådana här sammanhang är det alltid jag som får ta första steget för jag har inte alltid varit en som är rädd för att fakka ur, trots att jag då oftast gör alla en tjänst så blir jag oftast blickförklarad som en bitch. Men nu är jag osäker på om jag ska säga till och än en gång "take one for the team". Det känns som att jag skulle spotta på en helig person på en helig plats... Nej, det här är inte hållbart, jag ska fasiken förbereda en spottloska.

Update: råkade länka till fel tidigare inlägg är korrekt nu!






 

Hej Sanning, hur ser du på oss?

Jag sitter på tunnelbanan och snett mittemot mig sätter sig världens mest skrämmande man. Med bomberjacka, svarta byxor, Dr. Martens, en handtatuering och snaggat huvud. Han såg ut som en nazist 2.0. Inte nog med att han såg ut som en nazist, medan han lyssnade på sin musik drog han med fingrarna fram och tillbaks på sätet och låtsdes som om det var en gitarr. Lilla jag som har ett brev i min hand med min adress på börjar bli paranoid och känner mig tvungen att packa ner brevet i min väska. Detta gjorde jag av ren rädsla av att han skulle avläsa adressen och komma hem till mig för att rita hakkors på hela min kropp, misshandla mig och lämna mig indränkt i grisblod Så skrämmande var han. Det blir inte bättre när han tar upp en penna och antecknar något på sin hand. Det kändes som att jag mötte döden klädd i nazistuniform. Min mobil ringer och jag svarar, jag råkar säga något på ett främmande språk och tänker genast ”shit också, nu har jag retat upp honom ännu mer!”


Efter mitt samtal sätter jag på min mp3 och försöker lugna ner mig. Innan han ska av så lutar han sig fram, nära, alldeles för nära, hej-jag-inkräktar-på-din-kroppsbubbla-nära. Jag är redo för att få en spottloska i ansiktet och en uppmaning som vanligtvis brukar lyda ”åk tillbaks till djungeln”. Jag tar av mig hörlurarna för att höra vad han har att säga, han säger det som jag förväntat mig minst och det som chockerade mig mest ”jag vill bara säga att du är jätte vacker”. Jag tänker efter en stund, måste smälta vad han sagt, och med skam i min kropp och ett chockerat ansikte säger jag osäkert ”åh tack”. Inte visste jag att han bara ville ”heil” på mig. Fördomar som kommer när du minst anar det, ingen förvarning bara utmaning...


En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den eller det som är föremål för fördomen anses tillhöra. Vid brist på information om någon eller något använder man det lilla man vet för kategorisering och fyller på med allmänna stereotyper.
Utdrag från http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rdom


Hej Sanning, varför viskar du?

En av de värsta sakerna som finns är att bli nedhyssjad i ett bibliotek. Det finns nog inget mer pinsammare och samtidigt provocerande. Hur ska man veta vilken ljudnivå som är acceptabel liksom? Att viska måste vara det snuskigaste och obehagligaste som finns. Man känner sig som snuskgubben med den där beigea kappan i skogen som inväntade barnen. Det värsta är nog att man ofta inte kan lokalisera de där hyssjen. För de vibrerar liksom ut som ett eko och det är en sådan subtil rörelse med munnen att när man söker efter ursprunget till ljudkällan är det lika svårt som det var för amerikanerna att hitta Bin Ladin. Om du ska hyssja stå för din hyssjning åtminstone, din fega smyghyssjare!


Det finns vissa människor som verkligen inte kan viska men försöker sitt bästa genom att säga det de vill säga med en hes röst, som om den hesa rösten kamouflerar ljudnivån. "Schhh! Pelle du pratar för högt viska istället". Pelle svarar "JAG GÖR JU DET" med raspig hes röst och dessa misslyckande viskningar tycks alltid inkludera några salivsprutningar rakt i fejjan på en. Ett ord= två sprutningar...typ. Ska de som inte kan viska då diskrimineras av hyssjningar, få utstå förnedrande offentliga metoder för att skämma ut de till tystnad? Eller det värsta är ju när man börjar be någon om att "prata med små bokstäver", hur fasiken gör man det?! Det är nog den dummaste uppmaningen jag hört! Det är ju inte som att man ber folk att prata i kursiverad text i typsnittet Times New Roman i storlek 14, eller hur?


Det här är ett allvarligt problem, för det finns inga tydliga riktlinjer på hur tyst man ska vara, för vad är det egentligen att prata tyst? Alla har nog haft en tyst mus i sin klass tidigare, ni vet den där pojken/flickan som man inte hörde vad han/hon sa. När man bad de prata högre så lyckades de på något sätt sänka ljudnivån med 3 decibel. Det var då ordspråket ”ingenting är omöjligt” uppenbarade sig i verkligheten för mig. Det var som en stillsam vindpust när de pratade man känner luften men har ingen aning om vart den kommer ifrån och försvinner lika snabbt. De pratade så tyst att till och med lärarna gav upp och nickade och log som om de hade uppfattat orden de yttrade. Att prata så här tyst är inte hållbart i ett demokratiskt samhälle. Hallå?! De nyttjar ju knappt yttrandefriheten!


Tystnad är ”in the ears of the beholder”. Det finns så många olika tolkningssätt. Därför anser jag att den bästa lösningen är att alla bibliotek från och med nu erbjuder öronproppar vid ingången så att det inte blir några missuppfattningar om vad som är ”prata tyst”. Mer öronproppar till folket!

Hej Sanning, har ditt barn en iPhone?

En måndagsmorgon strax innan klockan 8, på tunnelbanans gröna linje sitter en skolflicka i 9 års åldern mitt emot mig. I den kyliga stela tystnaden där endast prasslet från tidningarna hörs, strömmar plötsligt en avskyvärd ringsignal ut från skolflickans mobiltelefon. Ringsignalen är bekant, det är en av de där plågolåtarna som man skamfullt går och nynnar på ibland. En sådan där ringsignal som man absolut inte vill ska vibrera sig in i öronen en tidig måndagsmorgon. Hon plockar upp en tjock iPhone från fickan sin, placerar den mot sitt lilla nätta öra och suckar ut ett ”hej mamma”. Det ser nästan komiskt ut när hon pratar i mobilen, hennes hand kan knappt greppa mobilen, mobilen ser ut som en stor skämtartikel från Buttericks i hennes lilla hand. Medan skolflickan pratade med sin mamma, satt jag och funderade ”varför har en 9 årig flicka en dyrare och finare mobil än mig?” Jag vet vad ni tänker, men detta undrade jag inte av ren avundsjuka utan min förundran byggde helt enkelt på logiska skäl.

När jag gick i 5:te klass ärvde jag en mobil.
Det var absolut ingen iPhone. Jag minns hur stolt jag var när jag fick min första mobil i 5:an, det var en Nokia 5110 som jag ärvde från min storasyster. Det är nog den mest pålitliga och stöttåliga mobilen jag någonsin haft. Den överlevde vätska i alla olika former (snö, fukt, coca cola you name it!) och alla slags äventyr som en klumpig 5:te klassare kan ge sig in i. Enligt mig hade denna mobil allt jag behövde, jag kunde ringa, sms:a och sist men absolut inte minst spela Snake. Efter ett tag blev jag till slut irriterad på min Nokia 5110 och önskade livet ur den, så att jag kunde uppgradera mig till den dåvarande motsvarigheten till iPhone. Detta var en mobil som hade ännu fler spel ; en Nokia 3310. Denna uppgradering skedde till slut men inte på grund av att mobilen gick sönder, för Gud vet, det gjorde den aldrig.

Jag har ingenting emot att en förälder köper en mobil till sitt barn av. Det är en fantastisk uppfinning då man enkelt kan ha koll på sina barn och kan lätt få kontakt med dem, speciellt de barn som pendlar fram och tillbaka mellan skola och hem. Jag har nog aldrig mött en förälder som skulle lägga flera tusenlappar i sitt barns ficka varje dag och sätta den på en tunnelbanelinje. Det är precis det flickans föräldrar har gjort, de har proppat hennes fickor med massa tusenlappar som barnet dag in och dag ut ska bära med sig och ta hem. Är det jag som missat något? Är det så att ju dyrare mobilen är desto större sannolikhet är det att kunna få kontakt med sitt barn? Eller är det så att om föräldrarna av någon anledning inte har tid att ringa eller sms:a barnet så kan det ju vara bra att ha en iPhone så man kan skriva på barnets facebook wall? Vad ger man barn för kunskap om pengars värde när man köper en iPhone, vad har man för föräldrakontroll på barnets mobilvanor, varför köper man en iPhone till ett barn?!!

Skolflickan avslutar sitt samtal. Plötsligt får jag ett samtal på min blygsamma mobiltelefonen. Det är en sliten Samsung med en 8 megapixels kamera som jag tar upp med stolthet. Flickan är inte imponerad, hon tittar hånfullt på den som om den inte förtjänar att vara i en iPhones närhet. Jag tänker för mig själv "jag har en dröm där barn återgår till Nokia 5110, så att de kan återgå till att lära sig att värdet ligger inte i vad man äger utan vem man är, jag har en dröm där inga människor kommer bli dömda efter mobilen utan kan oavsett mobilmärke se varandra i ögonen och bli uppskattade för vad de egentligen är och inte vad de har i sina fickor".

 

Hello Truth

Sanning är bloggens uppdrag, bloggen har en komisk ådra och är uppfostrad i ironi. Lögn är förbjudet på denna sida, så varning till känsliga läsare : detta kan urarta i brutal ärlighet. Vem jag är? Jag är jag, räcker inte det? All kopiering är förbjuden! Copyright © hellotruth.blogg.se

RSS 2.0