En måndagsmorgon strax innan klockan 8, på tunnelbanans gröna linje sitter en skolflicka i 9 års åldern mitt emot mig. I den kyliga stela tystnaden där endast prasslet från tidningarna hörs, strömmar plötsligt en avskyvärd ringsignal ut från skolflickans mobiltelefon. Ringsignalen är bekant, det är en av de där plågolåtarna som man skamfullt går och nynnar på ibland. En sådan där ringsignal som man absolut inte vill ska vibrera sig in i öronen en tidig måndagsmorgon. Hon plockar upp en tjock iPhone från fickan sin, placerar den mot sitt lilla nätta öra och suckar ut ett ”hej mamma”. Det ser nästan komiskt ut när hon pratar i mobilen, hennes hand kan knappt greppa mobilen, mobilen ser ut som en stor skämtartikel från Buttericks i hennes lilla hand. Medan skolflickan pratade med sin mamma, satt jag och funderade ”varför har en 9 årig flicka en dyrare och finare mobil än mig?” Jag vet vad ni tänker, men detta undrade jag inte av ren avundsjuka utan min förundran byggde helt enkelt på logiska skäl.

När jag gick i 5:te klass ärvde jag en mobil. Det var absolut ingen iPhone. Jag minns hur stolt jag var när jag fick min första mobil i 5:an, det var en Nokia 5110 som jag ärvde från min storasyster. Det är nog den mest pålitliga och stöttåliga mobilen jag någonsin haft. Den överlevde vätska i alla olika former (snö, fukt, coca cola you name it!) och alla slags äventyr som en klumpig 5:te klassare kan ge sig in i. Enligt mig hade denna mobil allt jag behövde, jag kunde ringa, sms:a och sist men absolut inte minst spela Snake. Efter ett tag blev jag till slut irriterad på min Nokia 5110 och önskade livet ur den, så att jag kunde uppgradera mig till den dåvarande motsvarigheten till iPhone. Detta var en mobil som hade ännu fler spel ; en Nokia 3310. Denna uppgradering skedde till slut men inte på grund av att mobilen gick sönder, för Gud vet, det gjorde den aldrig.

Jag har ingenting emot att en förälder köper en mobil till sitt barn av. Det är en fantastisk uppfinning då man enkelt kan ha koll på sina barn och kan lätt få kontakt med dem, speciellt de barn som pendlar fram och tillbaka mellan skola och hem. Jag har nog aldrig mött en förälder som skulle lägga flera tusenlappar i sitt barns ficka varje dag och sätta den på en tunnelbanelinje. Det är precis det flickans föräldrar har gjort, de har proppat hennes fickor med massa tusenlappar som barnet dag in och dag ut ska bära med sig och ta hem. Är det jag som missat något? Är det så att ju dyrare mobilen är desto större sannolikhet är det att kunna få kontakt med sitt barn? Eller är det så att om föräldrarna av någon anledning inte har tid att ringa eller sms:a barnet så kan det ju vara bra att ha en iPhone så man kan skriva på barnets facebook wall? Vad ger man barn för kunskap om pengars värde när man köper en iPhone, vad har man för föräldrakontroll på barnets mobilvanor, varför köper man en iPhone till ett barn?!!

Skolflickan avslutar sitt samtal. Plötsligt får jag ett samtal på min blygsamma mobiltelefonen. Det är en sliten Samsung med en 8 megapixels kamera som jag tar upp med stolthet. Flickan är inte imponerad, hon tittar hånfullt på den som om den inte förtjänar att vara i en iPhones närhet. Jag tänker för mig själv "jag har en dröm där barn återgår till Nokia 5110, så att de kan återgå till att lära sig att värdet ligger inte i vad man äger utan vem man är, jag har en dröm där inga människor kommer bli dömda efter mobilen utan kan oavsett mobilmärke se varandra i ögonen och bli uppskattade för vad de egentligen är och inte vad de har i sina fickor".