Nostalgi är

...såpa operan Sunset Beach som fick en att tro att det var normalt att prata med sig själv, av någon anledning var det alltid Annie (ni vet den rödhåriga tjejen) som alltid pratade med sig själv och alltid blev tagen på bar gärning men hon lyckades alltid hitta på en ursäkt. Hur lyckades hon?

...när det enda man behövde när man var sjuk var en Disney film. Nu finns det så många värktabletter att man börjar undra om det bara är formgivningen och namnen som skiljer dem åt? Jag har alltid använt Ipren för den lilla Ipren-gubben påminde mig lite om Disney glädjen. Men efter de tog bort han och ersatte honom med en sliten docka är jag skeptisk mot även Ipren...

...när modet inte satte massa press på barn, det fanns två saker som var eftertraktade Fruit of the Loom tröja och en Champion tröja, sen ett namnhalsband på det och du räknades som trendig.

...när talangprogrammen var harmlösa, som Sikta mot Stjärnorna, det fanns ingen Alexander Bard som kritiserade artisterna obefogat för att typ ha byxor som inte matchade deras hårfrisyr eller någon liknande löjlig kommentar.

...när barn kunde roa sig med en jojo och loppor, behövde man äns barnvakter på den tiden?

...när MacGyver var ens hjälte, man trodde verkligen att inget ont kunde hända en för MacGyver fanns där ute och bekämpade skumma typer.

...när man kunde köpa sumo/jenka/dance/chock tugummin för 50 öre. Varför tog man bort 50 öringarna? Jag hängde ju inte med i dem svängarna har fortfarande kvar 50 öringar som jag inte hann lösa in. Ska försöka betala med dem som om hockeyfrillor fortfarande är på modet.

...när alla kunde vara roliga med hjälp av Bellman historier. De skämten funkar ju inte längre, tro mig jag har försökt, det krävs numera en hel by för att få någon att skratta.

...jazzbyxor som man råkade bränna hål i på fritids genom att glida på golvet av någon dum anledning.

...när man inte förstod engelska låttexter, Spice Girls ”Wannabe” lät ungefär så här när man sjöng ”if you wanna we mi wawa wonna wet wit my friends...takingini isi but datoway it is”. Jag hade inte den blekaste om vad det var jag sjöng. Det är på äldre dagar med engelskan på plats som jag insett vad jag gick omkring och trallade på och skämts. Tur att man inte förstod texten när man var yngre eller kunde sjunga den rätt. Det skulle nog slutat i dagispromiskuitet eller ett väldigt dåligt rykte vid tidig ålder.

...när alla var DJ:s med hjälp av blandband, man satt vid radion och tryckte på REC när en bra låt kom och försökte stoppa inspelningen innan reklamen började. Ingen snygg övergång mellan låtarna direkt men det krävdes åtminstone inget Spotify Premium Account.

Är det bara jag som tycker flickan på bilden ser liiiite läskig ut? Hon skulle nog platsa bättre på en affisch med texten "Om en främling erbjuder dig godis, ta inte emot det!". Kolla bara hennes ögon! Ingen glass är SÅ god.