”Kan bli lite matt över att de som oftast kommer till tals i antirasism-debatten kanske inte är de som främst utsätts. But it is what it is.”

Detta twittrades idag 10.38 och retweetades. Efter jag läste denna tweet blev jag uppriktigt sagt väldigt irriterad och upprörd, den representerar så många upplevelser i min barndom, min ungdom och min vardag. Med detta inlägg är jag inte ute efter att hoppa på någon utan jag skriver detta här eftersom twitter är för begränsande för att jag ska kunna uttrycka mina tankar och åsikter. Jag vill verkligen förklara faran med att tänka så här. Jag som ”mörkyad”, ”svart” ”med afrikanskt ursprung” kalla det vad du vill förutom n-ordet, är så tacksam när någon som oftast inte utsätts för rasism kommer till tals i antirasism-debatten.


Jag har gått i många olika skolor under mina 22 år i Sverige. Lite för många kanske. Jag har gått i klasser där jag har varit en minoritet utseendemässigt, där min hudfärg har "utmärkt mig". Ibland har jag haft max två till som utgjort denna minoritet med mig. Jag är född i Sverige men behandlas sällan som svensk, jag är andra generationens invandrare, jag är svensk med annat ursprung och i extrema fall är jag en avhumaniserad slav (n-ordet). Jag har slutat räkna hur många gånger jag fått försvara mig, en hudfärg och flera generationers slavar med att försöka övertyga okunniga människor att hudfärgen inte definierar värdet på en människa eller förklara varför man inte ska använda n-ordet. Jag får oftast samma okunniga argument som jag oftast har fått möta på egen hand och väntat i onödan på att någon, vem som helst, ska backa upp mig. Jag har aldrig varit rädd för att stå upp för mig själv på egen hand men det är inte alltid lika kul att stå själv som barn, ungdom eller vuxen och inse att ingen i ens omgivning vill aktivt försvara ditt värde som människa.

Förut blev jag irriterad på mina minorietsvänner som inte sa något när de blev kallade n-ordet och jag fick försvara dem. ”Varför säger du inget?!” frågade jag förbannad. Sedan insåg jag att jag inte kunde kräva att de skulle försvara sig i en ensam situation som kan vara skrämmande. För den som utsätts för rasism eller annan typ av diskriminering vet att det är läskigt att möta hat och okunnighet. Jag började då bli irriterad på att även mina kompisar som inte utsattes för denna rasism inte försvarade människors värde och frågade dem likadant. För jag insåg att det inte bara var jag som skulle behöva möta rasismens ansikten och försöka sminka bort fulhetet som den bar.