Shit jag har förlorat stinget tror jag (som om jag någonsin haft ett HA!). Min blogg har hamnat i en svacka att det är skrattretande. Jag som började blogga för att jag tyckte det var roligt att skriva. Sen blev det någon sorts vana, som om jag var tvungen att blogga. What theee puck?? 


Det här var det jag fruktade, jag vill inte bli en "förlåt för dålig uppdatering mina gullisar" bloggerska. Jag vill uppdatera när jag tycker det är roligt annars slutar det bara med krystade blogginlägg. Eller som när man var liten och skrev dagbok och inte hade tid eller ork att skriva något för man var så himla upptagen med allt, så ursäktade man sig för dagboken "Hejj dagbokken! Idag e jag trött. Orkar inte skriva. Förlåt :( Hejdå!". Så såg det ungefär ut på de flesta sidorna, tills det blev en vana och man började istället skriva "Hejj! Inte idag heler". Varför ursäktade man sig för dagboken? Som att man hade en skyldighet att rapportera tillbaks till den om vad man har gjort under dagen. Det är samma sak med bloggar.


Det har blivit en sådan press att skriva när det droppar in massa personer här för att läsa min blogg. Det känns som att jag står på en scen och måste prestera annars börjar ni bua och kasta soltorkade tomater på mig. Men så ska det ju inte vara. Eller hur Friends? Prestationsångest för en blogg? Trevligt att råkas i-landsproblem!

Enough with this shiiishhh. Imma do ME.

Okej, anonyma jag här, hej!

När jag sa att jag skulle vara anonym menade jag inte att ni också måste vara det. Träd fram i ljuset vetja, för jag vet att ni är en del där ute som gömmer er i internetskogen. Eller fortsätt vara anonyma om ni vill. Kan vara som vår grej. Det som gör vårt förhållande lite speciellt sådär, typ "the couple that never talk to each other". Okej, det kanske inte är så speciellt skulle tro att efter 30 års äktenskap är detta mycket vanligt förekommande tyvärr. Och man undrar varför skilsmässostatistiken är så hög?


Hursomhelst ni har säkert märkt att jag analyserar låtar ganska mycket, ni kan se tidigare låtanalyser i kategorin Låttexter under all kritik. Det måste framstå som att jag inte njuter av musiken med tanke på mina överanalyser, men jo det gör jag.

Därför är jag överlycklig att "Så ska det låta" börjar igen. Nu låter det som att jag är en pensionerad Berit-Maj 78 på ett Carema boende och inte får kolla på någon annan kanal än SVT1. Men nej jag är en tv-junkie och har tillgång till många skräp program, ett stort utbud helt enkelt. Om livet efter 65 är att kolla på "Så ska det låta" så kan jag inget annat än längta till att leva på AMF pensionsförsäkring, få gäddhäng och säga "VASÄGERDU MÄNNSKA?!" var tredje minut.

Men jag måste säga att jag saknar Peter Harryson, han påminner mig om Broder Tuck från Robin Hood. Ni vet "Ut från min kyrkaaa" killen. Man vill bara att hans mage ska studsa bort en. En mysig prick helt enkelt.

TÄNK vad mycket godsaker det finns att se fram emot. Oh take me there...

A party aint a party til the old people shows up

Nu kan ni följa mig på twitter också om ni vill, jag är lika anonym där, ganska ensamt att vara anonym, man bara följer människor men ingen följer en, jag är ju en leader annars ingen follower...Lite stalker varning lät det som där. Men nej inspiration is the key, kul att se andras små fragmenterade tankar. Även om det skrivs "Jag äter världens godaste pizza på Söder" så säger det ganska mycket om människan. 1 människan är antagligen hungrig, 2 människan tror antagligen att någon bryr sig om dens matvanor, 3 människan har med stor sannolikhet ett twitter konto utan ett syfte. Listan på analyser på dessa typer av twitter-konton är lång, eller det kanske bara mina analyser. Kommer troligtvis en twitter analys av mig i framtiden här.

Ni kan följa mig på @HejSanning

Min blogg föddes lite motvilligt den 20 december 2011. Det fick bli akut kejsarsnitt, för den ville inte riktigt komma ut där i bloggvärlden, alla andra bloggar verkade så stora och starka, hur skulle en blogg som försöker ”keep it real” kunna hävda sig i en bransch där allt känns så fake och monotont. ”Dagens outfit” i all ära men jag vill komma med något annorlunda. Jag har ofta fått höra att jag borde skriva och öppna en blogg, men detta är från mina nära och kära. De åsikterna känns ju en aning partiska.


Jag är ganska anonym i denna blogg och har knappt sagt till någon jag känner att jag öppnat en blogg, för jag är inte ute efter sympatiläsare jag vill att NI som läser detta ska njuta lika mycket av att läsa så som jag njuter av att skriva och även kunna vara ärliga mot mig. Jag vill att ni ska läsa ett inlägg och lämna min blogg med en annan känsla än ”oh vad snygga byxor, måste skaffa a.s.a.p!”. Jag vill skapa ett forum, en diskussion, nu kommer klichén håll i era extensions, jag vill att ni ska kunna göra er röst hörd här.


Nu har besöksstatistiken ökat på min blogg, jag har aldrig varit ett fan av statistik och ni läsare är ju inte bara bara statistik. Ni är ju individer med tankar, åsikter och(förhoppningsvis) personligheter ^så jag vill gärna veta vem ni är och vad NI tycker om vad jag skriver. Min anonymitet kommer troligen gradvis minska ju mer jag känner att jag har något att tillföra som blogg och den verkligen gör någon nytta. Men ni kommer lära känna mig även genom mina inlägg trots den ironiska tonen som finns ibland. Men om ni tycker jag är för mystisk och vill veta något om mig som person så är det bara att fråga, jag kanske möjligtvis förhoppningsvis troligen inte svarar. Nuförtiden kan man ju knappt vara anonym, man kan googla fram allt, så vi kan väl säga att min anonymitet gör det lite mer spännande att läsa min blogg. För er som har nicke-nyfiken syndromet kan vi väl låtsas som att jag försöker bota er, att läsa min blogg är som en terapisession for free.

Roliga bilder från Google Maps. Som sagt man kan googla fram allt.